Kategori: Värdegrundsarbete

I stället för att ge oss självförtroende, utveckling, mod, kraft, lust och fart kan kommunikation skapa en känsla av olust, tveksamhet och osäkerhet, säger förändringsledare Anders Lundin. Vad händer i dig när det du säger undantagslöst tolkas på ett felaktigt sätt? Eller när du möter någon som använder modeller och tekniker för kommunikation på ett självsäkert sätt, men utan att reflektera över syftet med det som framförs? 

-Åh, vilken fin tröja du har! 

– Vadå hade jag en ful i går, eller?

Har du varit med om att sitta i ett möte och det du sa blev misstolkat? Någon la till eller drog bort några ord, eller betonade annorlunda varpå ditt syfte med budskapet blev något helt annat. 

Har du varit med om att när du pratar blir du avbruten av någon som ofta väljer att säga ”MEN”? Till exempel när du säger att blåbär är så gott, då säger någon annan: MEN vilka fula fläckar det blir på kläderna av blåbär. Och så prats det vidare om olika tvättmedel. Eller: Du säger att blåbär är så gott då avbryter någon annan och säger att: MEN, hallon är godare.  Eller när du berättar att du plockat 10 kilo blåbär och den andra avbryter och säger: MEN det är farligt för ryggen att stå böjd så länge. Och det blir en diskussion om ergonomi.

Hur får det dig att känna? Glad och förstådd, eller som att att VM i misstolkning pågår?

Feedbackproffs
Har du varit med om att när du har en presentation blir du uppvaktad av ett ”feedbackproffs”?

Som säger: ”Vill du ha lite feedback?” Och även fast du tvekar sätter personen igång att med silkeslen röst leverera ”sanningar” till dig om vad som är rätt och riktigt.

Det skulle till exempel kunna vara så att du pratar om hur viktigt det är att vi genomför det vi pratat om på mötet för att skapa trovärdiga relationer till våra kunder. Du berättar att du följt upp kunder som lämnat oss och de har alla uttryckt samma brist på koppling mellan ord och handling. På rasten blir du uppsökt av gruppens ”feedbacksproffs”. Hen levererar  ”alla rätt” enligt feedbackmodellen Hamburgare. Först säger hen något snällt med huvudet lätt på sned och sockrad röst:

-Bra att du hade svarta pennor istället för de röda så att det är lätt för mig att läsa på whiteboarden.

Därefter kommer själva utvecklingspunkten (eller kritiken, som några andra skulle ha sagt).

-När du säger att det är viktigt att vi följer upp det vi sagt så känner JAG att du inte litar på övriga gruppen. Att JAG upplever att vi visst följer upp kunderna väldigt ofta och MITT förslag till dig är lita på andra.

Därefter avslutar ”proffset” med något ”snällt” igen. Dessutom levererat med en silkeslen storasyskonsröst:

-Det var väldigt bra och lättläst att du hade samma typsnitt rakt igenom presentationen.

Sen lämnar feedbacksproffset dig ensam kvar med en känsla av olust. Färgen på pennan och typsnittet har hamnat på samma viktighetsnivå som vår trovärdighet.

Vad är avsikten med feedbacken? Handlar det om att briljera i hur duktig hen är på återkoppling? För vems skull sa personen det hen sa till dig? 

När du tar upp situationen med personen efteråt svarar vederbörande bara med ett leende att det hela var uttalat med en god intention.  ”Det måste du väl ändå förstå?”

När fördummar metoder, modeller och tekniker vår kommunikation?

I stället för att ge oss självförtroende, utveckling, mod, kraft, lust och fart kan kommunikation skapa en känsla av olust, tveksamhet och osäkerhet. Att då skicka iväg någon som påtalar brister i verksamheten på ytterligare en kurs i framgångsrik kommunikation är direkt kontraproduktivt. 

Vi behöver samtala om samtalet. Möta den komplexa verkligheten. Prata om det som verkligen händer i rummet, inte det som borde hända enligt någon metod eller modell. 

Hur ser makten ut? 
Vem bestämmer hur och när vi tilltalar varandra? 
Vem sätter agendan?  
Hur fattar vi beslut? 
Vem har rätt att ge feedback och i vilka situationer/frågor? 
Vem har rätt att avbryta?

I det inledande exemplet med komplimangen om den fina tröjan skulle uppföljningen på kommentaren kunna handla om att du reflekterar över varför personen som fick komplimangen valde att ta emot den som kritik. Handlar det om hen själv, en dålig dag eller er relation? Behöver ni samtala om det som hände och händer i rummet när ni ses?

Det riktiga samtalet pågår någon annanstans

När ska vi prata om färgen på pennan eller typsnittet och när ska vi parkera dessa frågor? Vad är väsentligast att lägga tid och kraft på just nu?

Det viktiga och riktiga samtalet kommer fram. Det pågår vid kaffeautomaten, vid parkeringen eller i mobilen på väg hem från jobbet.

Att lyfta fram det som är viktigast för oss – se till att det också är det vi pratar om först.

Att vi prioriterar bland alla utmaningar så att vi lyckas med det vi är satta att göra, på bästa sätt.

Fler bloggar på www.motivation.se/av/anders-lundin/

Var tog alla fruktkorgsgnällarna vägen?

-Vi har ingen fruktkorg! 

Hördes från två kritiska röster i personalgruppen. 
Maggan och Lennart var de två självutnämnda ledarna, för alla anställda på firman.  
”-Alla tycker att det är förfärligt att vi inte har någon fruktkorg.” Sa dom.

Då företagsledningen fixade en fruktkorg, kom snart en ny salva av åsikter. 

”-Varför är det inga äpplen i korgen?”

Då justerades innehållet med äpplen. 

Återigen kommenterades innehållet.

”-Varför är det bara röda äpplen?”

Sen kom Covid-19 och nu är det inget prat om fruktkorgen längre.

När kontaktannonsen ändrar utseende.

Jag är en glad och utåtriktad kille på 25 år som har haft Corona.
Jag söker dig som gillar resor, långa promenader och närhet (Om du haft Corona förstås)
Vi ses på CC (Du vet nattklubben för oss som haft det, ClubCorona) 

Svar till C-Lasse

När kommer den första biografen, shoppingcentret, nöjesparken och fotbollsmatchen för ”smittade”?
När kommer alla som haft ”Det”, bära ett stort C på sina jackor?

När kommer alla som ledsnat på alla Netflixserier, webbinarium och gratisföreläsningar på nätet, att få chansen att hänga tätt, nära och mysigt för att skratta ihop?

Tänk om ett stort ”C” på kläderna blir 20 talets viktigaste symbol. Vad skulle det göra med alla föreställningar om vi och dom andra? För vem vågar hångla med en främling på första träffen i dag?

Vad händer med oss människor när det viktigaste i kontaktannonsen, CV:t och facebookprofilen blir ett C. 

Det digitala i all ära men IRL är så efterlängtat.

Att föreläsa, processleda och coacha i Sverige har varit fantastiskt.  Att möta alla dessa människor, grupper och organisationer. Vi har varit ett gäng individer som livnärt oss genom att vara handelsresande i bl.a. kommunikation, teamutveckling och arbetsmiljö.

Vi som grupp av konsulter har haft olika bakgrund. Några har varit välutbildade, andra med livets hårda skola. Några har vetenskapliga bakgrund andra utgår från sina egna erfarenheter och teorier.   En del vill att publiken ska beundra dom, andra vill att publiken ska känna sig duktiga.  En del tjänar stora pengar, andra får det knappt att gå runt.

Så välde Covid-19 in i våra liv. 

Allt vändes upp och ned. 

Ställ inte in, ställ om blev mantrat. 

Vi kan inte ses, så nu kör vi med Teams, Zoom eller någon annan digital tjänst för möten, träffar och föreläsningar.
Mängden gratisföreläsningar på nätet växte enormt.  Helt plötsligt står en hel bransch inför samma utmaning som bland annat Dagspressen, Hotellnäringen och Resebranschen blivit utsatta för.

Att få betalt för tidningar på nätet är inte det enklaste, likväl som att möta Airbnbs eller Ubers priser.

Vi ska motivera kunderna att betala för kurser, seminarier eller föreläsningar via webben i konkurrens med Ted, Youtube eller andra webbtjänster. Där kunderna, helt gratis, kan lyssna på mängder av kunskap och föreläsningar, dessutom med de bästa lärarna och föreläsarna i hela världen.

Precis som många av oss föreläsare visat Powerpoints med och om Facit, Kodak eller Nokia, är vi som yrkesgrupp utsatta för samma evolution.

Svaret blir som vanligt: 

Utvecklas eller dö.  

Hitta en ny väg att få betalt.

Det är för mig svårt att tro att vi som grupp kan fortsätta som förut.

Att göra ”samma sak” framför en kamera och dessutom ta betalt för det.

Helt plötsligt blev spelet i allsvenskan en VM turnering.

När vi sitter där på ålderns höst och funderar över livet.
Vad kommer du att tänka på då?
Blir det på medaljer du fått, hur många länder du besökt eller hur mycket pengar du tjänat?

Eller blir det något annat?
Blir det på människor som betytt något för dig?

Blir det på den kärlek du har fått eller inte fått?
Blir det på den kärlek du har gett eller inte gett?
Blir det på situationer av glädje eller av sorg?
Blir det på de gånger du varit modig eller på de när du varit rädd?
Blir det de gånger du varit helt ärlig eller på de när du ljugit?
Blir det på de gånger du stått upp för dina handlingar eller på de situationer när du skyllt ifrån dig?

Blir det på de gånger du upplevt njutning eller på de gånger som du känt avsmak eller smärta?
Blir det på dina goaste vänner eller på de människor som du inte kommit så bra överens med?
Blir det de gånger du levt hängivet eller de gånger du tvekat?
Blir det på människor som du har förlåtit eller de som du inte gett din förlåtelse till?
Blir det på människor som förlåtit dig eller på dom som inte har gett dig sin förlåtelse?

Vad skulle din bok heta om du skrev den?
Vem skulle du vilja tillägna den till?
Om någon skulle skriva ett förord, vems ord skulle du vilja ha i din skrift?

Kanske ska du skriva ett brev, skicka ett mejl eller ringa ett samtal till någon, redan i dag?

Det är ofta fel på: 
Vädret, grannen, politiker, vården, invandrarna, bilmekaniker, facket, kollegorna, experten, chefen och omgivningen i största allmänhet.

Många beskrivningar innehåller:
Alla gör, aldrig, alltid, måste, ska, katastrof, fel/rätt, svart/vit, syndabock, panik, ansvarig, skandal och ”klicka här”.

Platsen för observationerna är ofta: 
På utsidan, på löpsedeln och på nätet.

Många ”recept” innehåller: 
Avskeda, släng ut, stäng igen, skäll ut, byt ut, ta bort, slå till, straffa, kläm åt, ta krafttag, lås in, och peka ut.

Fakta bakom uttalandet är många gånger: 
”Så tycker alla”, ”Det vet man ju hur det fungerar”, ”Så är det ju”, En på stan sa …” ”Många med mig tycker så”, ”Se hur de gör där borta…”

Tänk om vi skulle hjälpa varandra att zooma ut och fundera på några frågor innan vi delar vidare:

1. Vad består budskapet av? Är det åsikter eller fakta?
2. Vem publicerar, vem står bakom budskapet? Myndighet, organisation, företag eller privatperson.
3. När publicerades detta budskap första gången? Finns det forskning som styrker det påstådda uttalandet och finns det någon motstridig forskning? 
4. Vad är syftet med budskapet?
5. Varför sprids detta? Vem har något på att vinna på att detta sprids? 
6. Vad kommer ursprungskällan ifrån? På vilka grunder vet den källan, det som påstås?
7. I vilken ”förpackning” levereras budskapet? Bedömer jag innehållet eller utseendet?
8. Vad blir konsekvensen om detta budskap sprids vidare?
Jag är nyfiken på vad som händer med vårt tänkande framöver om vi alla anstränger oss och mer funderar igenom på vilket sätt vi uttrycker oss. Och jag funderar på vad som händer om vi alla säger ”Jag erkänner, jag borde vetat bättre” lite oftare. 

Jag erkänner jag har missat en stor insikt. 

Hur väl underbyggda är mina egna sanningar och åsikter? 
Hur vet jag det jag vet? 
Är det min egen hjärna som lurar mig nu? Vill jag få min världsbild bekräftad? Varje gång jag säger ”Så är det” borde det vara en varningsklocka och en signal att tänka en gång till. Vad väljer jag bort, medvetet och omedvetet för att min sanning ska få bränsle?

Vem lyssnar jag på? 
Vem litar jag på och varför det? 

Vem väljer jag bort och varför det? Väljer jag bort människor som uttrycker andra åsikter än de jag gillar? Lyssnar jag mer på de som ser ut att vara och låter självsäkra?

Jag ska kämpa hårt framöver för att bli bättre på att titta på mina egna uttalanden innan jag tittar på dina. Jag kommer att fortsätta att granska dina texter och kommentarer som förut förstås, men kommer att lägga mer fokus på mina egna . 

Jag vill öppna upp mitt tänkande än mer. 

Vill du vidga ditt tänkande mer?

Samhällskroppen är skadad.  Ekonomin blöder. Människor är i chock.

Under första hjälpen utbildningen på 80-talet fick jag lära mig:

A: Börja med att säkerställa att personen Andas. 
(Om personen ligger på en farlig plats ska den först flyttas)

B: Stoppa därefter Blödningar

C: Hantera Chocken.

Framför allt uppträd med varsamhet och lugn, för att inte skapa onödig stress. 
Be obehöriga personer gå bort från platsen, för att inte stressa upp situationen än mer. 

Prata med den drabbade, berätta  vem du är och att du finns här, tills hjälpen kommer. 

Ge inte vatten för personen kan ha inre skador.

Det är lätt, så lätt att agera i panik i en olyckssituation. 

Att stoppa blödningen och så dör personen av andnöd. Att ge vatten trots att det kan orsaka svåra inre skador. Att höja rösten och skrika på åtgärder som stressar upp situationen och besluten än mer. Att utgå från att för en liten stund sedan var allt så bra, istället för att möta den nya verkligheten precis som den är. INGEN gillar den nya situationen men det har hänt och det behöver vi förhålla oss till. En enorm skada som den här kostar så mycket lidande, kraft och pengar.

Vi som samhälle genomgår ett gigantisk trauma just nu. Ledare runt om i världen agerar på olika sätt. Några agerar enligt ”ABC-boken” och skyddar luftvägarna i organismen. Trots att det kostar så mycket att upprätthålla den rena andningen. De gamla och svaga ska skyddas, av de starka.  Anständigheten, medmänskligheten och moralen prövas, extra mycket i en  krissituation. 

Det finns ledare på vår planet som hävdar:
”Att efter påsk kommer allt, att vara som vanligt igen”. 
”Att olyckan bara är inbillning” eller att med ”vodka och bastu blir allt bra igen”.  

Precis som åskådare till en olycka finns det några  som stressar upp situationen framför allt på sociala medier.  De delar ” enkla panik lösningar”. De skriker chockade, fullt förståeligt, att vi måste stoppa blödningen utan att tänka på konsekvenserna av andnöden.  Några troll ställer till det än värre genom att sprida uppenbara lögner.

Några andra passar på att ”stjäla plånboken” av offret genom att lura de utsatta.

Vid en katastrofal olycka blir våra värderingar så tydliga.  Vad sätter vi först?

Hur ser du på andra människor?

Vad är ett mänskligt liv värt?

Vad är ditt liv värt?

Med vilken rätt ska just du, gå före i kön?

Olyckan kommer att kosta gigantiska summor, skapa enormt lidande och förstöra så mycket för oss alla.  Samtidigt behöver vi vara klokare än någonsin nu, trots att priset är så högt.

Kan det vara så att det mest väsentliga just nu, handlar om att vi litar på ABC kunskapen?

Ps. Vem kan gör störst skillnad vid katastrofen?

Några av de som klagar mest på att staten inte gör mer, kanske kan ha Oxfams undersökning med sig in i debatten. Oxfam presenterade på World Economic Forum 2017, att åtta män i världen, äger lika mycket som hälften av världens befolkning.

Tänk om alla skulle vara ”sköna, coola och härliga typer”, vad skulle hända då?

Jag kliver ut på gatan utanför mitt hus. Jag har precis läst min morgontidning som någon burit ut.  På gatan är det snöröjt av någon annan. Jag kör in mot stan och stannar till för att köpa en kaffe från någon som jobbar på den 24/7 öppna macken.

Jag parkerar och kliver in hos min kund och blir mött av någon i receptionen. När jag kommer upp till fjärde våningen är det någon annan som visar mig tillrätta och frågar om jag vill ha kaffe.

Efter mötet åker jag iväg till en mässan där jag ska föreläsa. På plats i salen möts jag upp av en ljudtekniker som någon sett till att hen är på plats.  Sen kommer sekreteraren som bokat mig och undrar om jag behöver något.

På lunchen efter föredraget äter jag maten som någon lagat till och blir serverad av någon har det som yrke.

Jag hälsar på en bekant på sjukhuset som blir ompysslad av någon sjuksköterska. Min vän ligger i rena lakan som någon har tvättat. På vägen ut möter jag en städare som moppar golven rena. ’

På väg till nästa möte

På väg till nästa möte springer jag in på livsmedelsbutiken och handlar. Jag betalar någon som sitter i kassan.  Utanför håller några på att laga gatan och några andra kör bort gruset på en lastbil. En buss körs av någon och den stannar till och en skolklass kliver av med några lärare.

Framför TV på kvällen funderar jag över alla dessa ”någon”.  Vad skulle hända om inte majoriteten av oss människor dagligen gick till sina jobb och fixade för oss andra?

Alla dom som aldrig får uppskattning, blommor eller applåder. Alla dom som läser på Facebook om råd från framgångsgurus om att bli ditt ”bästa jag”.

Dom verkliga hjältarna är alla dessa helt vanliga ”någon” som fortsätter att kliva upp långt före mig för att jag ska få min tidning i brevlådan.

Så till alla er som fortsätter att gnugga och kämpa för att vårt samhälle ska fungera

 -Tack!

– Tusen tack!

Du är för mig den ”skönaste, coolaste och härligaste av alla typer”

Micronäring.

Jag står i kön till skattekontoret för att beställa ett personbevis. Det regnar och de andra i kön har inga paraplyer utan jackornas luvor skyddar dom. Längst fram står en väktare och släpper in oss på nattklubbsvis, i grupper om fem sex personer.

När jag kommer fram ser jag hur blöt väktaren är och frågar om han vill dela paraply med mig. -Tack ,säger han. -Det går bra ändå.

Vi kommer in i lokalen och väntar på vår tur till någon av kassorna.  Då kommer väktaren fram med ett stort leende och säger att han verkligen uppskattade min fråga. Han berättar hur ofta han får möta griniga , sura och irriterade människor. 

Tänk vad mycket en liten handling kan göra.  Den kostade mig ingenting.

Du som är ledare. Du som har makt. Du som har ett paraply. 

Det är vi som kan göra något.

Det är vi som ska göra något.

Vi behöver visa vägen. Kliva ner från läktaren och gå ut på planen och möta alla utmaningar på riktigt.  Det är så lätt att välja det enkla. Att haka på och sjunga med i körerna om otrygghet och kaos i vårt samhälle.  Låt oss stämma upp i en annan visa som leder till en bättre och mer öppen värld.

Skapa, gå före, möt upp, samtala, krama, omfamna, tydliggör, markera,  inspirera och låt oss röra oss mot ett samhälle byggt på gemenskap istället för polarisering, egoism och rädsla.  Ifrågasätt de krafter som använder sig av skrämsel, hot och uppdelning som förklaringsmodell.  De som mycket medvetet, spelar på våra känslor.

Ta tag i de vilsna unga genom att stå upp för det gemensamt bästa. Ge polisen mentalt stöd. Lita på att de under århundranden demokratiskt byggda systemen är för allas vårt gemensamma bästa. Utmana, problematisera och ifrågasätt vår folkvalda MEN ge dom också möjlighet att fatta så bra beslut som möjligt. Hur ska någon vilja bli politiker när det blåser så hårt oavsett vad de fattar för beslut.  Hur får vi ut mer av vårt demokratiska system? Den demokrati som vi har, är det bästa systemet vi känner till.  Expertstyre, diktatorer och kungar fungerar inte, för det gemensamt bästa. 

Vi skapar samhället och klimatet tillsammans. Vi lever i en annan tid nu. Vi behöver förhålla oss till det nya genom att leda, inspirera och aktivt röra oss mot det kollektiva igen. Inte sitta på läktaren och skaka på huvudet med inställningen att ”Det var mycket bättre förr”.

Om du tror att vi kan leva i ett så kallat ”Änglagård” med taggtråd runt kommer du bara att bli besviken. Allt sitter ihop. För ”Ingen människa är en ö”. Vi bor alla här på planeten. 

Jag och du.

Jag har i dag beslutat mig för, att som gammal lärare,  ansöka om att få ut min lärarlegitimation. Jag kommer att söka upp de tuffaste klasserna i de tuffaste områdena för att göra skillnad på riktigt.  Vet du någon som vill ha en 4-9 lärare med inriktning på SO, så hör av dig. 

Häng med ner från läktaren du med. Vad kan du göra?

Möt upp varandra och fäll upp ditt paraply. 

Anders Lundin

Det är skjutningar, sprängningar och hotfulla ungdomar som utsätter andra för fara.

Det är bilbränder, knarkbrott och hotfulla personer i våra städer.

Det begås hemskheter, dumheter och sjukliga handlingar.

Det finns poliser, utredare och åklagare.

Det finns socialtjänst, domstolar och fängelser.

Det finns många olika lagskärpningar.

Det finns stor rädsla, oro och ängslan.

Det finns dom som eldar upp, skrämmer och alarmerar.

Det finns dom som hittar egna, snabba samband utan att ha på fötterna.

Det finns dom som tänker större och längre än att bara panikartat skrika rakt ut.

Det finns dom som vinner på att skapa oro och kaos.

Det finns dom som förlorar på att tänka efter innan man handlar.

Det är självklart att varje skjutning är ett samhällsproblem, att varje bomb är ett misslyckande och att varje rån är förjävligt.

Det är  djupt tragiskt att människor dör, att oskyldiga blir drabbade och att samhället blir utsatt.

Det är samtidigt djupt tragiskt när populistiska partier skaffar sig retoriska fördelar på detta lidande.

Det är samtidigt djupt tragiskt när människor i allmänhet ”hänger på” och sprider, än mer oro och skräck genom att förstärka, förvränga och ”egga på” budskapet. 

Vi behöver inte mer rädsla nu. Vi behöver tänka klara och tydliga tankar. Vi behöver se till att de mörka krafter som vinner på att piska upp stämningarna hålls borta från maktens korridorer.  Vi behöver rikta många av samhällets resurser för att skapa hållbara lösningar bortom de enkla och adrenalinfulla svaren om: ”Hårdare tag.”  

Hjälp inte mörkrets krafter genom att vara en ”dum idiot”. Låt bli att sprida och dela alla panikrubriker. Historien är fyllda av mobbar, vildsinta folkhopar och lättköpta drägg som handlat i känsloutbrott och panik. Dessa ”rädda grupperingar” har fått utlopp och näring i hatiska handlingar, så som häxprocesser, massutrotningar, kristallnätter och bokbål.  Alla dessa avskyvärda berättelser finns beskriva i gigantiska och oförlåtliga övergrepp. 

Samtidigt som lömska ledare smugit sig fram i maktens korridorer för att roffa åt sig makten. 

Tyrannerna har genom historien  uttryckt sig hårt och retoriskt skickligt direkt riktat mot människors rädsla.  
För de vet att människor som är rädda, fattar en viss typ av beslut. Envåldshärskarna är mycket medvetna om att de aldrig skulle  få makten i en eftertänksam och sansad miljö. 

Lägg din energi på att hålla ihop, stötta de som är ute och gör samhällstjänster åt oss alla och fråga dig vem som vinner på ett samhälle fångat av rädsla.  Vi alla är samhället. Vi alla bor här. Vi alla behöver ge stöd, utrymme och visa större klokhet än att släppa fram nya ”diktatorer” som ska ”frälsa samhället”.  Demokrati byggs lager på lager i sakta mak. 

Det vi har i dag har människor genom århundranden slitit för att skapa. Det finns massor kvar att göra men vi har inget bättre samhällssystem.   

Lyft blicken, se bortom svartmålningarna. 
Var en förebild. 

Släck inte bränder med bensin.

Håll ihop!