Jag var på ett mingel nyligen. Ett sådant där tillfälle där alla verkar artiga, intresserade, öppna – och där samtalen flyter på med ett glas i handen och välpolerade anekdoter i luften. Men ganska snart märkte jag att det var något annat som pågick. Något under ytan. Ett spel.
Det pågår ständigt, det där spelet mellan människor. Inte alltid medvetet, men ständigt närvarande. Ett socialt schack där varje blick, varje paus, varje inpass är ett drag i en tyst tävling om inflytande, uppmärksamhet och kontroll. Och där vissa alltid verkar ha ett övertag.
De som har hög status – formell eller informell – visar det sällan öppet. De behöver inte. Det sitter i deras sätt att vara. I hur de rör sig, hur de uttrycker sig, hur de bemöter andra. De tar sig rätten att tolka situationer, avgöra vad som räknas, sätta agendan. De säger inte att de vet bättre – men de får oss andra att känna att de gör det.
De lutar sig tillbaka och låter oss anstränga oss lite extra för att vinna deras uppmärksamhet.
Jag såg det så tydligt den kvällen. Hur vissa nickade medan de egentligen tittade efter nästa intressantare person. Hur någon plötsligt började prata lite mer initierat, lite snabbare, när en maktperson närmade sig. Hur människor kastade in små åsikter, korrigeringar, referenser – inte för att bidra, utan för att visa. Visa att man vet.
Att man hör hemma här. Att man kan lite mer.
Och samtidigt – hur andra i rummet tystnade. Backade ett halvt steg. Blev översprungna eller förbisedda. Inte på ett elakt sätt, inte ens nödvändigtvis medvetet. Men ändå tydligt. Som om deras närvaro var mindre viktig.
Som om deras röster inte riktigt räknades.
Det är som om vi alla, medvetet eller omedvetet, går runt med en social kompass som hela tiden justerar vårt sätt att vara beroende på vem vi har framför oss. Uppåt: vi sträcker på oss, skärper tonen, vill imponera. Nedåt: vi håller tillbaka, förminskar, kanske till och med ignorerar. Och i det ligger något djupt mänskligt – men också något sorgligt.
För det här spelet gör något med vår närvaro. Det förskjuter syftet med våra möten. Vi slutar vara nyfikna och börjar bli strategiska. Vi slutar mötas som människor – och börjar positionera oss som roller. Det handlar inte längre om att verkligen höra varandra, utan om att hamna rätt i hierarkin. Om att inte riskera att tappa ansiktet. Om att inte visa sig osäker, sårbar, eller okunnig.
Brene Brown beskriver spelet så vackert:
“Det utmanande med sårbarhet är att det är det första jag letar efter i
dig och det sista jag är villig att visa dig. I dig, är sårbarhet mod. Och i
mig, är det svaghet.”
Och jag undrar: Hur ofta är jag själv en del av det här spelet? Hur ofta nickar jag utan att lyssna? Hur ofta pratar jag för att visa att jag vet, snarare än för att dela? Hur ofta väljer jag vem jag vänder mig till, inte utifrån intresse, utan utifrån vad det säger om mig?
Minglet blev en spegel. Inte bara för andra, utan för mig själv.
Hur gör du för att positionera dig?