Författare: Anders Lundin

Eka har en näsduk över sin mun och näsa. Det stinker av död och förruttnelse. Han står och tittar ner på bråten som i förgår var hans vackra och trygga hus.

Grävskopan äter sig genom plåt och trä och lyfter upp en hög av skräpet samtidigt som det rinner vatten av skopan.  I botten av den raserade byggnaden är det vattenfyllt.
Husägaren tittar intensivt på när grävskopan arbetar sig ned igen. 

Plötsligt ropar en annan åskådare –Stopp! Samtidigt som han pekar på den lilla handen som syns mellan plankorna.  Det är den sjuåriga sonen i huset. Eka störtar fram och tar tag i den livlösa handen och kramar den hårt.

När arbetarna fått undan tillräckligt mycket av alla hinder kan Eka lyfta upp sina döda son.

Tv kameror från flera olika bolag filmar honom med den livlösa sonen i sin famn.

-Jag är så tacksam att få hitta honom så att jag kan ge honom en riktig begravning.
Säger mannen och tittar med tårar upp mot himmelen.

Jag sitter i min Tv fåtölj med en kopp kaffe i handen och plötsligt blir jag alldeles stel.

En nyhet som jag oftast bara låter passera som statistik, ”70 döda av en självmordsbombare”  eller Tsunamin tog 1100 liv.  Jag ser mannens tårar och det hugger tag i mitt bröst av smärta och rädsla över att vara i hans situation. 

Jag saknar ord att skriva mer.   

https://www.redcross.se