Ta ett Metaperspektiv.
Signaler, signaler…
Uppmärksamma din omgivning.
Problemlösning
Undrar om det skulle vara en lösning?
Publicerat av Värdegrundsfabriken Måndag 19 oktober 2015
Finns det någon läkare ombord?
För några veckor sen åkte jag pendeltåg i rusningstrafiken. Plötsligt hör jag hur någon ropar lite längre bort i vagnen -Finns det någon läkare ombord? –Sjuksköterska? En kvinna, fem meter bort, upprepade frågan och vi alla tittade oss, sökande omkring. Efter någon minut hördes en röst som sa
”–Det är lugnt mannen mår ok”.
Jag klev av på centralen och såg en man falla ihop tjugo meter bort och hur många, nästan alla, medtrafikanter blev betraktare.
Då kvicknade mannen till igen. Halvsittande och lutande mot en stolpe satt han, kritvit i ansiktet. Jag tänkte vad skönt att han kom till medvetande igen. Mängden av trafikanter fortsatte att röra på sig och vi alla välde nerför trapporna.
Jag följde strömmen och satte mig på tunnelbanan, då kom tankarna till mig.” Vad hade jag gjort om det bara hade varit jag och mannen i vagnen eller på perrongen?”. Då hade det varit så självklart att jag borde agera. Jag hade ”gömt” mig i mängden av människor och tänkte ”Att någon annan fixar detta” I samma veva slår passageraren mitt emot upp sin metro där det är bilder på mängder av flyktingar som stoppas i Ungern. Samma tanke dyker upp igen ”Det här borde någon ta tag i ordentligt”
Gruppen, mängden och anonymiteten gör att jag kan hanterar situationer som blir ångestfyllda med att tänka ”någon annan borde fixa detta…”. Jag förstår att jag inte kan rädda världen själv och att jag inte kan ta ansvar för allt. Jag undrar bara hur många som har samma strategi som jag för att ”stå ut” och sedan ”betala sig fri” genom att messa in 200kr till röda korset. Inget ont i gåvor, som är ”viktiga och stora i sig” men den frågan som dyker upp är: ”För vems skull betalar jag egentligen mina 200kr?”
Människans framgång genom historien bygger på samarbete och trygghet i gruppen. Jag sover när du vaktar elden. Du är sjuk och jag hämtar örter till dig. Tillsammans har vi samverkat oss fram till att vi har den värld vi har.
Vi lever i en tid där individen lyfts fram, där vi ska lämna ”boxen”, marknadsföra varumärket ”JAG” och profilera våra egna talanger så till den grad att själva ursprungstanken till mänsklig utveckling håller på att försvinna. Grunden i själva existensen är att: ”Jag blir till i mötet med dig!”
Ta hand om en annan människa i dag, kanske en familj eller ensamkommande flykting. Ge en filt, håll en hand eller kanske fixa en bit mat utifrån din förmåga. Ge av det som är det dyraste vi har, din tid. Vi bor drygt 9 miljoner i detta mycket materiellt sett rika land som är så glest befolkat. Vi har råd och vi har plats.
(Vi är 21 personer per KM2 och har i snitt över 40000 US dollar per person/år)
Det är klart att det är en utmaning och en ansträngning för oss alla. Men att låta rädslan styra besluten är ingen bra strategi, för rädda människor fattar andra beslut än de som vågar lita på gruppen.
Och allvarligt talat –Vad är alternativet?
Nästa gång kan det vara jag eller du, som ramlar ihop eller tvingas fly för att världen förändras. Vem bryr sig då om oss?
Andra länder gör fantastiska uppoffringar med mycket mindre resurser och plats. (I Libanon bor det 377 personer per KM2 med 15500 US dollar i snitt per person/år Turkiet har 98 personer KM2 och 14500 US per p/år och Jordanien har 66 personer per KM2 med 5900 US dollar var.)
Att chefen kallar dig för geni behöver inte vara av godo för din prestation
Att chefen kallar dig för geni behöver inte vara av godo för din prestation. I en ny avhandling från Karolinska institutet konstaterar Alva Appelgren vid institutionen för klinisk neurovetenskap, att vi reagerar olika beroende på vilken typ av feedback vi får.
Försökspersoner fick genomföra en inlärningsuppgift, vid det ena tillfället fick de höra ”du valde rätt” när de lyckades, vid det andra tillfället fick de i stället höra ”du är smart”
– De blev mer osäkra på sin förmåga när det fick feedbacken ”du är smart”. Sedan rapporterade de att de kände sig mer stressade och var mindre motiverade att fortsätta med uppgiften när de fick höra ”du är smart” när vi jämförde det med ”du valde rätt”.
En magnetkamera användes för att studera hjärnaktiviteten hos försökspersonerna. När de fick höra att de var smarta blev de mer stressade och mindre benägna att fortsätta med uppgiften. Det fanns en ökad aktivitet i delar av hjärnan som kopplas till självreflektion och osäkerhet på den egna förmågan, personerna blev mer stressade och utförde uppgiften något sämre när de fick höra att de var smarta jämfört med när de fick höra att de hade rätt.
Det här tyder på att vi omedelbart reagerar på olika typer av feedback. Studien gjordes på 20 personer, nu behövs mer forskning för att vi ska förstå hur vi reagerar på andras omdömen.
Men Alva Appelgren tycker att det finns anledning för till exempel chefer och lärare att tänka till en extra gång innan man ger omdömen om någons personlighet, det verkar mer effektivt att ge beröm om själva insatsen.
– Speciellt när det handlar om kritik säger man inte att någon är en idiot och då kanske man inte heller ska säga att någon är ett geni utan snarare: ”Vad var det som jag gjorde som jag gjorde bra och hur kan jag göra något annorlunda så att det blir bättre.”
Moa Soltanian Magnusson
vet@sverigesradio.se
Mer om feedback i Kropp & Själ klockan 10.03
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=406&artikel=6276821
