Livets rädslor

I natt vaknade jag och började tänka på mitt liv. 

Hur rädd jag varit i många situationer. 

När jag var ny i klassen 1971

När jag blev sist vald på handbollsträningen 1972

När jag fick nej när jag frågade om chans på en tjej jag var kär i 1973.

Att det inte skulle bli tjafs mellan min mormor och pappa på julen 1974.

Att jag inte skulle klara av sommarjobbet i fotoaffären 1975.

Att jag inte skulle bli uttagen på riksläger i handboll 1976.

Att jag inte skulle komma in på discot med den lånade legitimationen 1978.

Att jag inte skulle få handla på Systembolaget 1979, tre år för ung.

När jag krockade pappas bil eftersom jag körde för fort när det var halt, 1980.

Att jag inte förstod gymnasiematten men vågade inte fråga läraren 1981.

När jag somnade på min post i lumpen och bli väckt av en generalmajor 1982.

När jag försov mig första dagen på Bosön 1983 och missade kanotresan med de andra i klassen. 

Att inte klara omtentan i naturkunskap för tredje gången 1984.

Att inte hinna med tåget hem för att möta min flickvän 1985.

Att ge upp min spelarkarriär. Att inse att jag inte var ung och lovande längre 1986. 

Att sticka ut och resa 1,5 år som backpacker med min fru 1987.

Att komma hem till Sverige igen och möta vardagen 1988. Vem är jag nu?

Att gifta mig 1989.

Att få besked om att vi väntar tvillingar 1990. 

När jag stod med mina två förstfödda barn efter ett akut snitt 1991.

När jag lämnade min ettåriga dotter för en hjärtoperation 1992.

Att vara med på förlossningen av min yngsta dotter 1993.

När jag arbetade med de kaxiga ”strulputtarna” som högstadielärare 1994 och jag visste inte hur jag skulle bemöta dom.

När min yngsta dotter fick feberkramp och jag var övertygad om att hon skulle dö i min famn 1995.

Att säga ifrån och ta en konflikt med laget jag tränade när en ung kille skulle bli ”inkilad” av de äldre 1996.

Att hinna med och plugga till lärare samtidigt som jag jobbade och hade tre små barn hemma 1997.

Hur tufft det var att knappt ha pengar att betala hyran och räkningarna med 1998.

När barnen cyklade själva till skolan 1999. 

När jag tackade ja till att redigera video i ”Benganboys” med oprövad teknik som havererade 2000.

När jag hoppade på ett konsultbolag 2001 utan någon som helst fallskärm.

När vårt bolag hade nära 600000kr i skulder och knappt några jobb 2002.

När jag tackade ja till förbundskaptensjobbet 2003, och stod i halvtid framför laget, i Serbien under EM och visste inte hur jag skulle agera. 

Att möta en god vän som just fått reda på att han fått ALS 2004.

Smärtan när min hälsena gick av 2005.

Paniken att stå framför en grupp och föreläsa och inte hantera när en åhörare blev aggressiv mot mig 2006.

Att vara den grinig föräldern som sa nej till min dotter ”när alla andra får ju…” 2007

När mina barn var ute och festade och jag var livrädd att det skulle hända dom något 2008.

När min pappa gick bort 2009 och hur jag skulle hantera döden och de nära och kära runt mig.

När jag tackade ja till att vara assisterande förbundskapten till damerna, 2010 för att få åka till OS.  Och inte hanterade det.

När min dotter ringde från Laos och sa att vår son var medvetslös 2011.

När jag bröt upp med en kollega efter tolv års långt samarbete 2012.

Att lämna min yngsta dotter själv, i sin lägenhet i Malmö 2013.

Att stötta en kompis i kris 2014. Hur ska jag hjälpa till?

Att föreläsa för mellanstadieelever och inte nå fram till dom för att jag var dåligt förberedd, 2015.

Att få ont i hjärtat av att stressa runt och jobba överallt, 2016.

När jag tackade ja till att vara ordförande för talarföreningen, 2017 och att jag inte kunde hantera att jag blev misstänkliggjord och missförstådd.

När vi gick in över gränsen till Bolivia från Peru 2018.

Att hålla tal på äldsta dotters bröllop 2019.

Att bli morfar 2020. Är jag så gammal?

Att hålla tal på en nära väns begravning 2021.

Att vakna och ha ont i hjärtat, 2022.

Och många flera situationer. 

Alla dessa rädslor.

Det var inte lätt att somna om… 

Demokrati.

Vi har provat med att slå ihjäl de som inte håller med oss.Vi har provat att ha enväldiga kungar, despoter och härskare.Vi har i dag inget bättre system än den demokrati vi har skapat, lager på lager under århundranden.Vi har val vart fjärde år där vi medborgare har rätt att påverka resultatet.Vi ger politikerna i uppgift att bilda en regering som kan styra landet.Om ingen får majoritet behöver de förhandla och kompromissa.Vi kan välja bort politiker vid nästa val.Vi har politiker som företräder olika ståndpunkter och idéer.Vi har politiker som har brister. Precis som du och jag.Du kan uttrycka dina åsikter fritt så länge det inte är hets mot folkgrupp.Demokrati innebär tröghet. Många röster och åsikter ska få höras innan beslut fattas.De stora frågorna har ibland svar som är komplexa och impopulära. Trots det behöver de hanteras. Sociala medier har ingen tröghet och enstaka åsikter sprids blixtsnabbt.Så fort någon uttalar sig så värderas det sekundsnabbt. Så fort någon lämnar en ”lucka” hackar man på varandra.Tack vare vår demokrati kan vi precis som vid en fotbollsmatch sitta på läktaren och tycka till om hur spelarna sköter sig. Precis som vid en fotbollsmatch är vi på läktaren ”världens bästa” med enkla solklara lösningar på komplexa utmaningar. Precis som vid en fotbollsmatch är det inte alltid den som låter mest, högst och snabbast som har den mest hållbara lösningen. Vilka krav kan vi ställa på våra politiker? Vem vill bli politiker?Vem vågar ta ansvar och stå för tuffa och långsiktiga beslut?Om du svarar ja och befinner dig på ”läktaren” kan jag undra varför du inte blir politiker?Oavsett om du vill eller inte vill bli politiker, hur kan du hjälpa till att skapa modigare folkvalda?

Varför är det varmare vid ekvatorn än i Sverige?

Anders Lundin

https://www.motivation.se/innehall/varfor-ar-det-varmare-vid-ekvatorn-an-i-sverige/

Skillnaden mellan att svara på något och att verkligen förstå det är milsvid.

Vid släktträffen, i lunchrummet och under ledningsgruppsmötet diskuteras det om det mesta. Åsikterna flyger och människor pratar utifrån sina känslor om vad de gillar och vad de inte tycker om. Människor, handlingar och situationer bedöms och värderas i tvärsäkra svar, inspel och kommentarer. Men förstår de verkligen det de uttalar sig om?

Varför är det varmare vid ekvatorn än i Sverige? 

Många svarar för att den ligger närmare solen.  

Varför blåser det? 

Många svarar för att jorden roterar. 

Åt vilket håll flyter Nilen? 

Många ritar en pil från Medelhavet och ned med förklaringen att vatten rinner nedåt.

Kommer du ihåg känslan i skolan när du fick en fråga som du inte kunde svara på? Eller när du svarade på en fråga och sedan fick en följdfråga där du skulle berätta hur och varför något fungerade som du sagt. Hur glasklar skillnaden var mellan att veta namnet på något och verkligen förstå något. 

Förklara hur du tänker.

Tänk om alla skulle tvingas ge en förklaring på hur de vet det som de påstår. Att komma till insikt och stå ut med det smärtsamma i att förstå att man kanske inte förstår.  

Hur ofta säger du själv eller hör någon annan säga: 

-Jag ändrar åsikt, nu förstår jag bättre.

Vilken paradox det är, att vi tror att vi faktiskt vet mycket om saker och att vi lätt kan förklara dem – när vi faktiskt inte gör det och faktiskt inte kan det. 

Vad vet vi egentligen och vad tror vi oss veta? Hur vet vi att vi vet något?

Tänk på något du har en mycket stark åsikt om och varför du tycker som du tycker.  Hur väl tror du att du skulle kunna förklara och ge relevant fakta för din ståndpunkt? 

Lär ut och sätt egna ord på fenomenet.

Richard Feynman, nobelpristagare i fysik, har gett förslaget att lära ut något för att inse kunskapsluckorna. 

”Om du vill behärska något, lär ut det.” 

Om du vill ta reda på varför det blåser, varför det är varmare vid ekvatorn eller åt vilket håll Nilen flyter behöver du söka svaren och fundera på hur de som skrivit texten vet det som de vet. Testa sedan att förklara fenomenen med egna ord och exempel för att se om du behärskar svaren.

Då kan du ställa frågan Hur vet du det? till de som sitter runt bordet i lunchrummet, vid släktträffen eller på ledningsgruppsmötet Kanske kan det bli mindre dömande och en ge större nyfikenhet i samtalet, i vilket ämne som helst.

När någon.

När det börjar någon ny på jobbet.

När det slutar någon medarbetare.

När någon blir sjuk.

När någon ska bli förälder.

När någon mår dåligt.

När någon ska lära sig något nytt.

När någon frågar något på ett möte.

När någon tar upp kritik.

När någon inte vet om de gör ett bra jobb.

När någon känner sig osäker.

När någon ber om ursäkt.

När någon pratar illa om någon annan.

När en kund kontaktar företaget.

När någon har en förbättring att komma med.

När någon gör ett misstag.

När någon upptäcker om värdeorden är sanna.

Tillit byggs av trovärdiga handlingar, inte av ord.

Samtala om samtalet.

VD tidningen Nr 2 2021

Viktigt att samtala om samtalet

I rummet där ledningsgruppen möts pågår ett spel som antingen kan leda till utveckling av företaget eller också läcker det ut alltför mycket energi så att inget händer och i värsta fall tas flera steg bakåt. 

Alla ledningsgrupper är naturligtvis unika och spelet mellan de som finns med där kan se ut på många olika sätt. 

Föreläsaren och förändringsledaren Anders Lundin betonar vikten av att ledningsgruppen måste prata om hur man samtalar med varandra och hur beslut fattas i gruppen.

Han använder ett antal nycklar när han sorterar upp vad ett samtal består av och om det uppsatta syftet med dialogen nås eller inte. 

1.     Dåtid, nutid och framtid – nyckeln för tidsuppfattning

En del människor, grupper och organisationer tenderar att fastna i dåtiden i sitt sätt att kommunicera. Andra är oftast i framtiden, det kan ofta gälla inte minst ledare som i sin tanke är långt före övriga i organisationen.  Framtidspersonen har hunnit tänka på konsekvenser, handlingar och nödvändiga åtgärder. Dilemmat uppstår om det presenteras för övriga gruppen som om de andra varit med i processen.  Om det i samma samtal förs en diskussion med olika tidsuppfattning kan det vara svårt att förstå och uppnå vad man har ”att göra gemensamt”. 

2.    Logiska plan – nyckeln för att välja nivå på dialogen

En del människor, grupper och organisationer tenderar att fastna i mycket detaljer i sitt sätt att kommunicera. Andra är oftast i helheter. Om det i samma samtal förs en diskussion på olika logiska plan, som att någon pratar om äpplen på fruktavdelningen och en annan pratar om livsmedelsindustrin, kan det vara svårt att uppnå ”att göra gemensamt”.

3.     Påverkbart – nyckeln för att säkerställa att det blir konstruktivt

En del människor, grupper och organisationer tenderar att fastna i sånt som de inte kan påverka. Andra lägger mer uppmärksamhet i sitt sätt att kommunicera på det som de kan påverka. Någon vill prata om världsmarknaden och dollarkursen medan andra vill prata om hur vi förhåller oss till omvärlden och valutan. Om det i samma samtal förs en diskussion utan att ha medvetandegjort vad som är påverkbart eller ej kan det vara svårt att uppnå ”att göra gemensamt”.

4.     Meta-perspektiv – nyckeln för att se helheter

En del människor, grupper och organisationer tenderar att fastna i mönster i sitt sätt att kommunicera, mönster som gör att man omedvetet avviker från huvudfrågorna i dialogen. Det medför att man leds bort från möjligheten att lyckas med sitt uppdrag. Andra är på sin vakt och medvetandegör varandra om samtalet spårar ur, alltså avviker från det man skulle prata om. Man säkerställer att man ser till helheten genom att ha ett meta-perspektiv och kommunicera om kommunikationen. Om det i samma samtal förs en diskussion där en part är inom det vi bestämt som syfte och en annan utom det vi bestämt som syfte kan det vara svårt att uppnå ”att göra gemensamt”. 

5. Att utgå från den goda intentionen – nyckeln för att se behoven

En del människor, grupper och organisationer tenderar att misstänkliggöra, positionera eller tävla mot de andra i sitt sätt att kommunicera. Andra lägger mer uppmärksamhet på att leta efter den goda intentionen och försöker förstå vad andra menar och behöver. Om det i samma samtal förs en diskussion där deltagarna medvetet eller omedvetet missförstår varandra, kan det vara svårt att uppnå ”Att göra gemensamt”.

– Spelet i ledningsgruppen handlar om makt och i en väl fungerande ledningsgrupp måste det vara legitimt att utmana makten och vara ärliga mot varandra, säger Anders Lundin.

Informella ledare

I en ledningsgrupp är det inte alltid vd:n som är den person som har mest att säga till om.

– Vem tittar alla på när viktiga beslut ska fattas? Det brukar vara en bra ledtråd för att identifiera gruppens informella ledare.

Anders Lundin menar att man måste prata om det som verkligen händer i rummet, inte det som borde hända enligt någon metod eller modell.  Efter 20 år som konsult har han lärt sig att känna igen och vara vaksam på vissa mönster. 

– Det händer relativt ofta att jag och grupperna jag jobbar med drar alltför snabba, och med det felaktiga slutsatser. När det finns en ”egoexpert” med i en grupp kan det ibland leda till förblindande dumhet. 

För att säkerställa och kvalitetssäkra beslut kan det enligt honom vara läge att leta efter några svar – innan beslutet fattas. 

Vem har tolkningsföreträde i rummet? 

Vad ligger bakom när någon påtalar något? 

Hur kan personen veta det som den påstår sig veta?

Vad vill personen uppnå med sina tankar?

För vems skull yttrar sig personen?

Skeptisk till snabba slutsatser

Några paradoxer som visat sig under Anders Lundins år som konsult är följande:

Den som pratar högst är inte med automatik smartast.

Den som pratar först har inte med automatik bästa lösningen.

Den som ropar om mer struktur är inte alltid den med bäst ordningssinne.

Den som kommer med ”enkla och självklara” lösningar visar sig inte alltid vara så enkla och självklara.

Den som pratar om mångfald är kanske den som är mest enfaldig.

Den som vill ha flexibilitet är kanske den mest förändringsobenägna.

Den som påpekar syfte är inte alltid den som själv vet varför den deltar.

Den som ställer mest frågor är inte alltid den som är mest intresserad.

Den som påpekar policys mest är kanske den som oftast är utanför ramarna. 

Den som pratar om integration är inte alltid den mest inkluderande.

Den som säger ”Vi har inga problem” är ibland den med mest problem.

Den som säger ”Vi har högt i tak här” kanske egentligen betyder ”Så länge som alla tycker som jag.”

Den som pratar om att motverka mobbing är kanske den med giftigaste kommentarerna.

Den som pratar om rak kommunikation kan ibland vara den som pratar mest skit.

Den som håller utbildningar om ”känslans intelligens” kan ibland vara den som är mest rädd för att visa sina egna känslor.

– Så mitt tips är att vara sunt skeptisk till alltför snabba slutsatser och omdömen, avslutar Anders Lundin. 

(Bild Anders Lundin)

Anders Lundin menar att i en väl fungerande ledningsgrupp måste det vara legitimt att utmana makten och vara ärliga mot varandra.