Har du mött en ”HNB-spejare” (Hitta-någon- bättre) någon gång? När de hälsar så passerar deras blick vidare över din vänstra axel, kort titt/flukt på någon plats runt din panna, snabbt leende och så en lång scannande och svepande avkodning av omgivningen över din högra axel.
Efter några snabba Mmm, just det, Mmmm, precis, Mmm, och med ett ”lite för högt” plastigt skratt. De ställer en fråga som de redan vet svaret på och är totalt ointresserad av svaret du ger…därefter kommer den obligatoriska kvicka snärtiga frasen –Vi ses, såååå kuuuul att ses…Rör de sig vidare samtidigt som de klappar dig på axeln… med siktet inställt på nästa vänster axel för att starta resan igen på nästa person.
Vad gör dom när de kommer till hörnet av rummet?
Dom startar en ny resa genom folkhavet med ännu större HNB-kraft och med panik i sin letarblick. Det ser så jobbigt ut att vara en ”HNB-spejare”. Jag tänker för mig själv:
Kom så ska jag ge dig en kram! Du duger som du är. Andas och ”vila lite” i varje möte i stället.
