I natt vaknade jag och började tänka på mitt liv.
Hur rädd jag varit i många situationer.
När jag var ny i klassen 1971
När jag blev sist vald på handbollsträningen 1972
När jag fick nej när jag frågade om chans på en tjej jag var kär i 1973.
Att det inte skulle bli tjafs mellan min mormor och pappa på julen 1974.
Att jag inte skulle klara av sommarjobbet i fotoaffären 1975.
Att jag inte skulle bli uttagen på riksläger i handboll 1976.
Att jag inte skulle komma in på discot med den lånade legitimationen 1978.
Att jag inte skulle få handla på Systembolaget 1979, tre år för ung.
När jag krockade pappas bil eftersom jag körde för fort när det var halt, 1980.
Att jag inte förstod gymnasiematten men vågade inte fråga läraren 1981.
När jag somnade på min post i lumpen och bli väckt av en generalmajor 1982.
När jag försov mig första dagen på Bosön 1983 och missade kanotresan med de andra i klassen.
Att inte klara omtentan i naturkunskap för tredje gången 1984.
Att inte hinna med tåget hem för att möta min flickvän 1985.
Att ge upp min spelarkarriär. Att inse att jag inte var ung och lovande längre 1986.
Att sticka ut och resa 1,5 år som backpacker med min fru 1987.
Att komma hem till Sverige igen och möta vardagen 1988. Vem är jag nu?
Att gifta mig 1989.
Att få besked om att vi väntar tvillingar 1990.
När jag stod med mina två förstfödda barn efter ett akut snitt 1991.
När jag lämnade min ettåriga dotter för en hjärtoperation 1992.
Att vara med på förlossningen av min yngsta dotter 1993.
När jag arbetade med de kaxiga ”strulputtarna” som högstadielärare 1994 och jag visste inte hur jag skulle bemöta dom.
När min yngsta dotter fick feberkramp och jag var övertygad om att hon skulle dö i min famn 1995.
Att säga ifrån och ta en konflikt med laget jag tränade när en ung kille skulle bli ”inkilad” av de äldre 1996.
Att hinna med och plugga till lärare samtidigt som jag jobbade och hade tre små barn hemma 1997.
Hur tufft det var att knappt ha pengar att betala hyran och räkningarna med 1998.
När barnen cyklade själva till skolan 1999.
När jag tackade ja till att redigera video i ”Benganboys” med oprövad teknik som havererade 2000.
När jag hoppade på ett konsultbolag 2001 utan någon som helst fallskärm.
När vårt bolag hade nära 600000kr i skulder och knappt några jobb 2002.
När jag tackade ja till förbundskaptensjobbet 2003, och stod i halvtid framför laget, i Serbien under EM och visste inte hur jag skulle agera.
Att möta en god vän som just fått reda på att han fått ALS 2004.
Smärtan när min hälsena gick av 2005.
Paniken att stå framför en grupp och föreläsa och inte hantera när en åhörare blev aggressiv mot mig 2006.
Att vara den grinig föräldern som sa nej till min dotter ”när alla andra får ju…” 2007
När mina barn var ute och festade och jag var livrädd att det skulle hända dom något 2008.
När min pappa gick bort 2009 och hur jag skulle hantera döden och de nära och kära runt mig.
När jag tackade ja till att vara assisterande förbundskapten till damerna, 2010 för att få åka till OS. Och inte hanterade det.
När min dotter ringde från Laos och sa att vår son var medvetslös 2011.
När jag bröt upp med en kollega efter tolv års långt samarbete 2012.
Att lämna min yngsta dotter själv, i sin lägenhet i Malmö 2013.
Att stötta en kompis i kris 2014. Hur ska jag hjälpa till?
Att föreläsa för mellanstadieelever och inte nå fram till dom för att jag var dåligt förberedd, 2015.
Att få ont i hjärtat av att stressa runt och jobba överallt, 2016.
När jag tackade ja till att vara ordförande för talarföreningen, 2017 och att jag inte kunde hantera att jag blev misstänkliggjord och missförstådd.
När vi gick in över gränsen till Bolivia från Peru 2018.
Att hålla tal på äldsta dotters bröllop 2019.
Att bli morfar 2020. Är jag så gammal?
Att hålla tal på en nära väns begravning 2021.
Att vakna och ha ont i hjärtat, 2022.
Och många flera situationer.
Alla dessa rädslor.
Det var inte lätt att somna om…