Häromdan när jag pratade med min kompis Lotta, blev jag medveten om något som gjorde avtryck på mig. Hon sa att hon tittat mycket på Dalai Lama och lagt märke till att han ofta skrattade. Det finns något magnetiskt i ”grundglada” människor. Det är inte det där att de alltid är ”tokpositiva” eller ”übermensch” utan mer att de lyckas på något sätt att ta perspektiv på livet även när det är riktigt tufft.
När jag tänker tillbaka på livet så har jag mött människor som haft den förmågan mer eller mindre. En del lärare sa till oss elever att lugna ner oss och så blev det lugnt utan att de tryckt till, hotat eller skrämt någon. De hade en tyngd i orden som vilade på ”Vänligt men bestämt”. Andra av mina lärare ropade, lektion efter lektion, sch, sch, sch…utan att någon egentligen verkade ta notis.
En del föräldrar verkar ha bättre dialog med sina barn än andra. En del säljare får till mötet med sina kunder utan att det känns ”krängande”. En del tränare lyckas skapa en ”aura” runt sin verksamhet så att spelarna trivs och vill vara där.
Jag läste någonstans att ”De riktigt stora människorna är de som får andra att känna sig stora” Om jag tänker efter vilka människor har jag mött, som stöttat mig i livet? Vilka har trott på mig när jag inte trott på mig själv? Vilka har varit där på riktigt och inte bara med sina ord?
I mitt huvud kommer ett ord tillbaka till mig: MOD! Alla de människor som ”gjutit mod i mig” och fått mig att ta det första lilla steget och anta utmaningen. För jag känner igen den läskiga och förlamande känslan av rädsla när den kommer. ”Om jag gör fel nu…Säger fel nu…Eller tänker fel nu… Så kommer det att…”
Jag agerar på ett helt annat sätt när jag känner tillit och trygghet än när jag är rädd. När jag är trygg i en situation klarar jag oftare av att zooma ut bilden och dessutom ligger det där härliga bubblande skrattet nära till hands.
Vi är viktiga för varandra. En liten sak för dig kan vara otroligt stort för någon annan.
Skapa modiga människor runt omkring dig genom att bry dig på riktigt och våga visa ”halsen” och be om hjälp när du famlar. Minst lika viktigt är att du vågar ”stå upp för din kompetens” och det som du är duktig på. För när du ”vågar” visa upp dig och ta ut svängarna lite mer så ger du med automatik andra möjligheten att göra samma val.
Och tänk om ni skulle få till ett härligt befriande skratt på köpet?