Författare: Anders Lundin

I stället för att ge oss självförtroende, utveckling, mod, kraft, lust och fart kan kommunikation skapa en känsla av olust, tveksamhet och osäkerhet, säger förändringsledare Anders Lundin. Vad händer i dig när det du säger undantagslöst tolkas på ett felaktigt sätt? Eller när du möter någon som använder modeller och tekniker för kommunikation på ett självsäkert sätt, men utan att reflektera över syftet med det som framförs? 

-Åh, vilken fin tröja du har! 

– Vadå hade jag en ful i går, eller?

Har du varit med om att sitta i ett möte och det du sa blev misstolkat? Någon la till eller drog bort några ord, eller betonade annorlunda varpå ditt syfte med budskapet blev något helt annat. 

Har du varit med om att när du pratar blir du avbruten av någon som ofta väljer att säga ”MEN”? Till exempel när du säger att blåbär är så gott, då säger någon annan: MEN vilka fula fläckar det blir på kläderna av blåbär. Och så prats det vidare om olika tvättmedel. Eller: Du säger att blåbär är så gott då avbryter någon annan och säger att: MEN, hallon är godare.  Eller när du berättar att du plockat 10 kilo blåbär och den andra avbryter och säger: MEN det är farligt för ryggen att stå böjd så länge. Och det blir en diskussion om ergonomi.

Hur får det dig att känna? Glad och förstådd, eller som att att VM i misstolkning pågår?

Feedbackproffs
Har du varit med om att när du har en presentation blir du uppvaktad av ett ”feedbackproffs”?

Som säger: ”Vill du ha lite feedback?” Och även fast du tvekar sätter personen igång att med silkeslen röst leverera ”sanningar” till dig om vad som är rätt och riktigt.

Det skulle till exempel kunna vara så att du pratar om hur viktigt det är att vi genomför det vi pratat om på mötet för att skapa trovärdiga relationer till våra kunder. Du berättar att du följt upp kunder som lämnat oss och de har alla uttryckt samma brist på koppling mellan ord och handling. På rasten blir du uppsökt av gruppens ”feedbacksproffs”. Hen levererar  ”alla rätt” enligt feedbackmodellen Hamburgare. Först säger hen något snällt med huvudet lätt på sned och sockrad röst:

-Bra att du hade svarta pennor istället för de röda så att det är lätt för mig att läsa på whiteboarden.

Därefter kommer själva utvecklingspunkten (eller kritiken, som några andra skulle ha sagt).

-När du säger att det är viktigt att vi följer upp det vi sagt så känner JAG att du inte litar på övriga gruppen. Att JAG upplever att vi visst följer upp kunderna väldigt ofta och MITT förslag till dig är lita på andra.

Därefter avslutar ”proffset” med något ”snällt” igen. Dessutom levererat med en silkeslen storasyskonsröst:

-Det var väldigt bra och lättläst att du hade samma typsnitt rakt igenom presentationen.

Sen lämnar feedbacksproffset dig ensam kvar med en känsla av olust. Färgen på pennan och typsnittet har hamnat på samma viktighetsnivå som vår trovärdighet.

Vad är avsikten med feedbacken? Handlar det om att briljera i hur duktig hen är på återkoppling? För vems skull sa personen det hen sa till dig? 

När du tar upp situationen med personen efteråt svarar vederbörande bara med ett leende att det hela var uttalat med en god intention.  ”Det måste du väl ändå förstå?”

När fördummar metoder, modeller och tekniker vår kommunikation?

I stället för att ge oss självförtroende, utveckling, mod, kraft, lust och fart kan kommunikation skapa en känsla av olust, tveksamhet och osäkerhet. Att då skicka iväg någon som påtalar brister i verksamheten på ytterligare en kurs i framgångsrik kommunikation är direkt kontraproduktivt. 

Vi behöver samtala om samtalet. Möta den komplexa verkligheten. Prata om det som verkligen händer i rummet, inte det som borde hända enligt någon metod eller modell. 

Hur ser makten ut? 
Vem bestämmer hur och när vi tilltalar varandra? 
Vem sätter agendan?  
Hur fattar vi beslut? 
Vem har rätt att ge feedback och i vilka situationer/frågor? 
Vem har rätt att avbryta?

I det inledande exemplet med komplimangen om den fina tröjan skulle uppföljningen på kommentaren kunna handla om att du reflekterar över varför personen som fick komplimangen valde att ta emot den som kritik. Handlar det om hen själv, en dålig dag eller er relation? Behöver ni samtala om det som hände och händer i rummet när ni ses?

Det riktiga samtalet pågår någon annanstans

När ska vi prata om färgen på pennan eller typsnittet och när ska vi parkera dessa frågor? Vad är väsentligast att lägga tid och kraft på just nu?

Det viktiga och riktiga samtalet kommer fram. Det pågår vid kaffeautomaten, vid parkeringen eller i mobilen på väg hem från jobbet.

Att lyfta fram det som är viktigast för oss – se till att det också är det vi pratar om först.

Att vi prioriterar bland alla utmaningar så att vi lyckas med det vi är satta att göra, på bästa sätt.

Fler bloggar på www.motivation.se/av/anders-lundin/

Var tog alla fruktkorgsgnällarna vägen?

-Vi har ingen fruktkorg! 

Hördes från två kritiska röster i personalgruppen. 
Maggan och Lennart var de två självutnämnda ledarna, för alla anställda på firman.  
”-Alla tycker att det är förfärligt att vi inte har någon fruktkorg.” Sa dom.

Då företagsledningen fixade en fruktkorg, kom snart en ny salva av åsikter. 

”-Varför är det inga äpplen i korgen?”

Då justerades innehållet med äpplen. 

Återigen kommenterades innehållet.

”-Varför är det bara röda äpplen?”

Sen kom Covid-19 och nu är det inget prat om fruktkorgen längre.

När kontaktannonsen ändrar utseende.

Jag är en glad och utåtriktad kille på 25 år som har haft Corona.
Jag söker dig som gillar resor, långa promenader och närhet (Om du haft Corona förstås)
Vi ses på CC (Du vet nattklubben för oss som haft det, ClubCorona) 

Svar till C-Lasse

När kommer den första biografen, shoppingcentret, nöjesparken och fotbollsmatchen för ”smittade”?
När kommer alla som haft ”Det”, bära ett stort C på sina jackor?

När kommer alla som ledsnat på alla Netflixserier, webbinarium och gratisföreläsningar på nätet, att få chansen att hänga tätt, nära och mysigt för att skratta ihop?

Tänk om ett stort ”C” på kläderna blir 20 talets viktigaste symbol. Vad skulle det göra med alla föreställningar om vi och dom andra? För vem vågar hångla med en främling på första träffen i dag?

Vad händer med oss människor när det viktigaste i kontaktannonsen, CV:t och facebookprofilen blir ett C. 

Det digitala i all ära men IRL är så efterlängtat.

Att föreläsa, processleda och coacha i Sverige har varit fantastiskt.  Att möta alla dessa människor, grupper och organisationer. Vi har varit ett gäng individer som livnärt oss genom att vara handelsresande i bl.a. kommunikation, teamutveckling och arbetsmiljö.

Vi som grupp av konsulter har haft olika bakgrund. Några har varit välutbildade, andra med livets hårda skola. Några har vetenskapliga bakgrund andra utgår från sina egna erfarenheter och teorier.   En del vill att publiken ska beundra dom, andra vill att publiken ska känna sig duktiga.  En del tjänar stora pengar, andra får det knappt att gå runt.

Så välde Covid-19 in i våra liv. 

Allt vändes upp och ned. 

Ställ inte in, ställ om blev mantrat. 

Vi kan inte ses, så nu kör vi med Teams, Zoom eller någon annan digital tjänst för möten, träffar och föreläsningar.
Mängden gratisföreläsningar på nätet växte enormt.  Helt plötsligt står en hel bransch inför samma utmaning som bland annat Dagspressen, Hotellnäringen och Resebranschen blivit utsatta för.

Att få betalt för tidningar på nätet är inte det enklaste, likväl som att möta Airbnbs eller Ubers priser.

Vi ska motivera kunderna att betala för kurser, seminarier eller föreläsningar via webben i konkurrens med Ted, Youtube eller andra webbtjänster. Där kunderna, helt gratis, kan lyssna på mängder av kunskap och föreläsningar, dessutom med de bästa lärarna och föreläsarna i hela världen.

Precis som många av oss föreläsare visat Powerpoints med och om Facit, Kodak eller Nokia, är vi som yrkesgrupp utsatta för samma evolution.

Svaret blir som vanligt: 

Utvecklas eller dö.  

Hitta en ny väg att få betalt.

Det är för mig svårt att tro att vi som grupp kan fortsätta som förut.

Att göra ”samma sak” framför en kamera och dessutom ta betalt för det.

Helt plötsligt blev spelet i allsvenskan en VM turnering.

När vi sitter där på ålderns höst och funderar över livet.
Vad kommer du att tänka på då?
Blir det på medaljer du fått, hur många länder du besökt eller hur mycket pengar du tjänat?

Eller blir det något annat?
Blir det på människor som betytt något för dig?

Blir det på den kärlek du har fått eller inte fått?
Blir det på den kärlek du har gett eller inte gett?
Blir det på situationer av glädje eller av sorg?
Blir det på de gånger du varit modig eller på de när du varit rädd?
Blir det de gånger du varit helt ärlig eller på de när du ljugit?
Blir det på de gånger du stått upp för dina handlingar eller på de situationer när du skyllt ifrån dig?

Blir det på de gånger du upplevt njutning eller på de gånger som du känt avsmak eller smärta?
Blir det på dina goaste vänner eller på de människor som du inte kommit så bra överens med?
Blir det de gånger du levt hängivet eller de gånger du tvekat?
Blir det på människor som du har förlåtit eller de som du inte gett din förlåtelse till?
Blir det på människor som förlåtit dig eller på dom som inte har gett dig sin förlåtelse?

Vad skulle din bok heta om du skrev den?
Vem skulle du vilja tillägna den till?
Om någon skulle skriva ett förord, vems ord skulle du vilja ha i din skrift?

Kanske ska du skriva ett brev, skicka ett mejl eller ringa ett samtal till någon, redan i dag?

Det är ofta fel på: 
Vädret, grannen, politiker, vården, invandrarna, bilmekaniker, facket, kollegorna, experten, chefen och omgivningen i största allmänhet.

Många beskrivningar innehåller:
Alla gör, aldrig, alltid, måste, ska, katastrof, fel/rätt, svart/vit, syndabock, panik, ansvarig, skandal och ”klicka här”.

Platsen för observationerna är ofta: 
På utsidan, på löpsedeln och på nätet.

Många ”recept” innehåller: 
Avskeda, släng ut, stäng igen, skäll ut, byt ut, ta bort, slå till, straffa, kläm åt, ta krafttag, lås in, och peka ut.

Fakta bakom uttalandet är många gånger: 
”Så tycker alla”, ”Det vet man ju hur det fungerar”, ”Så är det ju”, En på stan sa …” ”Många med mig tycker så”, ”Se hur de gör där borta…”

Tänk om vi skulle hjälpa varandra att zooma ut och fundera på några frågor innan vi delar vidare:

1. Vad består budskapet av? Är det åsikter eller fakta?
2. Vem publicerar, vem står bakom budskapet? Myndighet, organisation, företag eller privatperson.
3. När publicerades detta budskap första gången? Finns det forskning som styrker det påstådda uttalandet och finns det någon motstridig forskning? 
4. Vad är syftet med budskapet?
5. Varför sprids detta? Vem har något på att vinna på att detta sprids? 
6. Vad kommer ursprungskällan ifrån? På vilka grunder vet den källan, det som påstås?
7. I vilken ”förpackning” levereras budskapet? Bedömer jag innehållet eller utseendet?
8. Vad blir konsekvensen om detta budskap sprids vidare?
Jag är nyfiken på vad som händer med vårt tänkande framöver om vi alla anstränger oss och mer funderar igenom på vilket sätt vi uttrycker oss. Och jag funderar på vad som händer om vi alla säger ”Jag erkänner, jag borde vetat bättre” lite oftare. 

Jag erkänner jag har missat en stor insikt. 

Hur väl underbyggda är mina egna sanningar och åsikter? 
Hur vet jag det jag vet? 
Är det min egen hjärna som lurar mig nu? Vill jag få min världsbild bekräftad? Varje gång jag säger ”Så är det” borde det vara en varningsklocka och en signal att tänka en gång till. Vad väljer jag bort, medvetet och omedvetet för att min sanning ska få bränsle?

Vem lyssnar jag på? 
Vem litar jag på och varför det? 

Vem väljer jag bort och varför det? Väljer jag bort människor som uttrycker andra åsikter än de jag gillar? Lyssnar jag mer på de som ser ut att vara och låter självsäkra?

Jag ska kämpa hårt framöver för att bli bättre på att titta på mina egna uttalanden innan jag tittar på dina. Jag kommer att fortsätta att granska dina texter och kommentarer som förut förstås, men kommer att lägga mer fokus på mina egna . 

Jag vill öppna upp mitt tänkande än mer. 

Vill du vidga ditt tänkande mer?

Samhällskroppen är skadad.  Ekonomin blöder. Människor är i chock.

Under första hjälpen utbildningen på 80-talet fick jag lära mig:

A: Börja med att säkerställa att personen Andas. 
(Om personen ligger på en farlig plats ska den först flyttas)

B: Stoppa därefter Blödningar

C: Hantera Chocken.

Framför allt uppträd med varsamhet och lugn, för att inte skapa onödig stress. 
Be obehöriga personer gå bort från platsen, för att inte stressa upp situationen än mer. 

Prata med den drabbade, berätta  vem du är och att du finns här, tills hjälpen kommer. 

Ge inte vatten för personen kan ha inre skador.

Det är lätt, så lätt att agera i panik i en olyckssituation. 

Att stoppa blödningen och så dör personen av andnöd. Att ge vatten trots att det kan orsaka svåra inre skador. Att höja rösten och skrika på åtgärder som stressar upp situationen och besluten än mer. Att utgå från att för en liten stund sedan var allt så bra, istället för att möta den nya verkligheten precis som den är. INGEN gillar den nya situationen men det har hänt och det behöver vi förhålla oss till. En enorm skada som den här kostar så mycket lidande, kraft och pengar.

Vi som samhälle genomgår ett gigantisk trauma just nu. Ledare runt om i världen agerar på olika sätt. Några agerar enligt ”ABC-boken” och skyddar luftvägarna i organismen. Trots att det kostar så mycket att upprätthålla den rena andningen. De gamla och svaga ska skyddas, av de starka.  Anständigheten, medmänskligheten och moralen prövas, extra mycket i en  krissituation. 

Det finns ledare på vår planet som hävdar:
”Att efter påsk kommer allt, att vara som vanligt igen”. 
”Att olyckan bara är inbillning” eller att med ”vodka och bastu blir allt bra igen”.  

Precis som åskådare till en olycka finns det några  som stressar upp situationen framför allt på sociala medier.  De delar ” enkla panik lösningar”. De skriker chockade, fullt förståeligt, att vi måste stoppa blödningen utan att tänka på konsekvenserna av andnöden.  Några troll ställer till det än värre genom att sprida uppenbara lögner.

Några andra passar på att ”stjäla plånboken” av offret genom att lura de utsatta.

Vid en katastrofal olycka blir våra värderingar så tydliga.  Vad sätter vi först?

Hur ser du på andra människor?

Vad är ett mänskligt liv värt?

Vad är ditt liv värt?

Med vilken rätt ska just du, gå före i kön?

Olyckan kommer att kosta gigantiska summor, skapa enormt lidande och förstöra så mycket för oss alla.  Samtidigt behöver vi vara klokare än någonsin nu, trots att priset är så högt.

Kan det vara så att det mest väsentliga just nu, handlar om att vi litar på ABC kunskapen?

Ps. Vem kan gör störst skillnad vid katastrofen?

Några av de som klagar mest på att staten inte gör mer, kanske kan ha Oxfams undersökning med sig in i debatten. Oxfam presenterade på World Economic Forum 2017, att åtta män i världen, äger lika mycket som hälften av världens befolkning.