Jag är nybliven farfar, dubbel morfar och sextioett år gammal. Jag håller mig i form, jobbar lagom mycket och är nyfiken i grunden.
Jag har anmält mig till några kurser på universitetet för att fortsätta att utvecklas. Det blir en kurs om prokrastinering. Ett spännande fenomen om att skjuta upp saker tills det blir panik innan man agerar. Samt en fortsättningskurs om geografi (För att bättre förstå vad som händer med vår planet, med tanke på barnbarnen.)
Jag berättade det här för en bekant som svarade spontant.
-Du är för gammal, du tar upp en plats för någon som är mycket yngre.
Han har säkert rätt var min första tanke. Sen kom begreppet ”Livslångtlärande” upp i mitt huvud. Jag kan förstås googla, titta på filmer på Youtube eller läsa böcker på egen hand som jag gör och har gjort hela mitt vuxna liv, med många andra ämnen så som ledarskap, psykologi och kommunikation.
Jag behöver intefler högskolepoäng, något diplom eller en viss kompetens för att få något nytt jobb. Jag vill bara fortsätta att lära, att utvecklas, att kunna berätta för mina barnbarn varför det blåser, varför det är varmare vid ekvatorn eller att inte alla öknar är kalla. Jag mår så bra av att lära mig nya saker.
Jag trodde felaktigt att vinden uppstod för att jorden roterade, att ekvatorn är närmare solen och att alla öknar är varma. Jag längtar efter att förstå än mer.
Jag tänker gå kurserna i höst även om jag snart är sextiotvå.